Fråga: Varför säger ni att Svenska kyrkan inte är kristen?

Fråga
Själva frågan/frågorna återges i sin helhet, men vissa resonemang har kortats ned för koncision.

Varför menar ni att man kan ifrågasätta om Svenska kyrkan över huvud taget är kristen?

Handlar det om kyrkans liberalisering och vad ni uppfattar som politisk aktivism? Jag delar uppfattningen att kyrkans traditioner, liturgi och gudstjänstliv är viktiga för mötet med Gud, men borde vi inte snarare förstärka dessa positiva sidor än kritisera det vi ogillar inom Svenska kyrkan? Är inte också solidaritet, omsorg om medmänniskan och värnandet om det mänskliga centrala delar av den kristna tron, med rötter hos Jesus själv? Måste dessa perspektiv stå i motsättning till varandra?

Med vänlig hälsning,
-

Svar
Hej -!

Tack för ditt mejl. Det hade tyvärr hamnat i skräpkorgen men jag såg det nu.

Jag (Philip) skulle nog landa i att Svenska kyrkan som en institution inte längre är en kyrka, ja. Det kan låta hårt och onödigt men jag säger det inte bara som en provokation utan tvärtom som en luthersk kristen som vill vara trogen Kristus, Skriften och våra bekännelser.

Jag tror först att man behöver precisera vad man menar när man frågar om Svenska kyrkan är ”kristen”. Jag skulle inte säga att varje människa, varje präst eller varje församling inom Svenska kyrkan är okristen. Där finns utan tvekan kristna människor, präster som troget förkunnar Kristus, dop som är verkliga dop och nattvard som verkligen är Herrens nattvard. Frågan är mer: vad gör en kyrka till en kristen kyrka, och när har en kyrka avvikit så långt från sin egen bekännelse att man måste börja ställa allvarliga frågor om hennes kristna identitet?

Och den klassiskt lutherska tron ger ett klart svar. Augsburgska bekännelsens sjunde artikel definierar kyrkan så här: kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.

Det är detta som är avgörande. Inte kyrkobyggnaden, medlemsantalet, organisationens ålder, fina kyrkorum eller att liturgin är vacker. Det avgörande är Kristi evangelium och Kristi sakrament. Men detta tar ju inte våra lutherska fäder bara ur luften, det följer direkt av Skriften. Jesus befaller apostlarna att göra människor till lärjungar genom att döpa och senare lära. Den första församlingen ”deltog troget i apostlarnas undervisning" och Jesus säger att hans får hör hans röst, att hans lärjungar förblir i hans ord, och han ber till Fadern: ”Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning”.

Paulus är lika skarp. Timotheos får inte uppdraget att anpassa budskapet efter vilka frågor samtiden för tillfället upplever som mest angelägna som kan öppna upp för Gudsmötet, utan: ”förkunna ordet”. Paulus varnar dessutom för en tid när människor ”inte längre vill lyssna till den sunda läran”. Och i Galaterbrevet går han så långt att han säger att om till och med en ängel från himlen skulle komma med ett annat evangelium, ska detta evangelium förkastas.

Det är därför den Augsburgska bekännelsen säger om själva prästämbetets syfte: ”För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats.” Kyrkans ämbete har alltså ett specifikt gudomligt mandat: förkunna evangeliet och förvalta sakramenten så att människor kommer till tro på Kristus och får syndernas förlåtelse.

Och här blir frågan om Svenska kyrkan känslig. För Svenska kyrkan säger själv fortfarande att detta är dess norm. I kyrkoordningens första kapitel står att Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära är ”grundad i Guds heliga ord”, sammanfattad i de tre gammalkyrkliga trosbekännelserna och den oförändrade Augsburgska bekännelsen, bejakad i Uppsala mötes beslut 1593 och förklarad i Konkordieboken. Detta betyder att kritiken mot Svenska kyrkan inte behöver utgå från politik eller en allmän frustration över ”liberaliseringen”. Man kan helt enkelt ta Svenska kyrkans egen officiella bekännelse och fråga om det faktiskt är något institutionen ens undervisar idag.

Uppsala möte 1593 förklarade den svenska kyrkan som att hennes trosbekännelse var grundad på ”Propheternes och Apostlernes Skrifter”. Samma dokument säger att den heliga Skrift är rättesnöret för att döma och avgöra religionsfrågor och att den oförändrade Augsburgska bekännelsen skall hållas fast. Konkordieformeln uttrycker samma princip ännu skarpare när det står ”Den heliga Skrift ensam förblir den enda domaren, regeln och rättesnöret.”

Svenska kyrkans problem är inte att den bryr sig för mycket om människor. Det är en kristen plikt, vilket också tydligt finns i Skriften. Men den bryr sig för lite om Guds ord och den sanna kristna läran, och det går inte att ställa omsorg mot lära.

Kristen kärlek kan inte innebära att kyrkan slutar säga det Kristus har sagt. Kyrkan får inte förändra Guds ord för att göra det mer socialt acceptabelt. Den får inte kalla något gott enbart därför att samtidens moral säger att det är gott, och den får inte kalla något ont enbart därför att samtidens politik säger att det är ont. Kyrkan står under ett mottaget ord. I den Augsburgska bekännelsens artikel XXVIII gör reformatorerna en tydlig skillnad mellan kyrkans och den världsliga maktens uppgifter. Biskopens gudagivna uppgift är att predika evangelium, förlåta (och behålla) synder och förvalta sakramenten. Kyrkans makt utövas genom Ordet, inte genom politisk makt. Och samma artikel säger uttryckligen att biskoparna skall ”döma läran” och förkasta det som strider mot evangeliet. Detta är inte min politiska övertygelse eller någon senare fundamentalistisk idé utan den själva klassiska lutherska kyrkosynen. Luther skriver i Schmalkaldiska artiklarna: ”hon är nämligen de heliga troende och ’fåren, som höra sin herdes röst’.” Och sedan släpper han bomben (relevant när man talar om kyrkorum, liturgi och ceremonier): ”heligheten består icke i kyrkliga skrudar … utan i Guds ord och den rätta tron.”

Som "högkyrklig" lutheran tycker jag mycket om liturgi och tradition. Svenska kyrkan har ett oerhört rikt arv av kyrkor, psalmer, liturgiska former och sakramental gudstjänst som man borde återupptäcka snarare än kasta bort. Det är just det som gör mig så ledsen, då liturgin aldrig kan ersätta sanningen. En kyrka kan ha allt det där men ändå predika falskt.

Johann Gerhard, en av den lutherska ortodoxins främsta teologer som Elias mer eller mindre är expert på, skriver: "The Church is established, brought together, nourished, and preserved by the Word of God and the use of the Sacraments." Kyrkofäder som Irenaeus och Kyrillos av Jerusalem skriver om ”true knowledge” där apostlarnas lära och en trogen läsning av Skriften sker utan förfalskning, diskuterar villoläror och hänvisar tillbaka till den tro som kyrkorna fått från apostlarna och att kyrkan ska undervisa fullständigt om den kristna läran. Den fornkyrkliga tanken var alltså knappast att kyrkan först och främst skulle hitta ett budskap som öppnade människors hjärtan. Kyrkan hade fått något att förvalta, förkunna och överlämna.

Svenska kyrkan bekänner fortfarande på papperet att hennes tro är grundad i profeternas och apostlarnas skrifter, sammanfattad i de gammalkyrkliga trosbekännelserna och Augsburgska bekännelsen och förklarad i Konkordieboken. Samtidigt har hon i flera viktiga frågor omtolkat sådant som tidigare generationer, den lutherska bekännelsen och den historiska kyrkan betraktat som mottagen kristen lära. Tolkar kyrkan sin samtid utifrån Guds ord, eller börjar hon tolka Guds ord utifrån sin samtid? Uppsala möte 1593 hade inget problem med att svara på den frågan. Den yttersta normen var den heliga Skrift.

Svenska kyrkan är historiskt och formellt en kristen, evangelisk-luthersk kyrka. Om Kristi ord och sakrament fortfarande finns där, så finns också Kristi kyrka där. Min poäng är dock att det verkar som att det på många ställen finns något annat än just Kristi ord. Finns det inga kristna där? Det gör det uppenbarligen. Gör kyrkan inget gott? Det gör den uppenbarligen. Men är det fortfarande apostlarnas tro som normerar kyrkan, eller tillåts något annat att normera apostlarnas tro?

Kyrkan behöver inte välja mellan sanningen och kärleken. Hon skall tala sanningen i kärlek. Hon behöver inte välja mellan Kristus och nästan. Hon tjänar Kristus genom att tjäna nästan. Hon behöver inte välja mellan Skriften och goda gärningar. Hon skall förkunna Guds ord så att tron föds, och den tron skall bära frukt i kärlek. Men tar man bort sanningen återstår till slut bara omsorg enligt den moral som för tillfället råkar dominera samhället. Omsorg för Svenska kyrkan 2026 är till exempel att kvinnor har rätt att mörda sina ofödda barn, eller att ungdomar ska stöttas i sin könsdysfori. Varför? För att det är där den moderna världen är idag.

Nu fick du ett långt svar, så kort sagt: även om jag går för långt enligt vissa, menar jag att det i alla fall är fullt berättigat att ifrågasätta Svenska kyrkans identitet som kristen kyrka när institutionen fortfarande bekänner Skriften och den lutherska bekännelsen som norm, men samtidigt på centrala områden låter samtidens värderingar väga tyngre än det apostoliska ord hon säger sig vara bunden av. Därför väljer jag att vara medlem i Missionsprovinsen istället, där omsorgen om människan inte formas av samtidens ideologi utan av Skriftens ord.

Tack för att du lyssnar och hoppas du fortsätter att göra det!

Guds frid!

Elias & Philip