Islam i väst, men vilken islam?
9 maj 2026

Någon gång, sannolikt på 600-talet, beordrade en tidig muslimsk ledare en av sina guvernörer att redovisa inkomster och utgifter. Guvernören använde då en kristen skrivare, som visade sig vara skicklig och kunde uppfylla kravet. Den högste ledaren imponerades av den kristnas talang och föreslog att han även skulle läsa upp ett officiellt brev i moskén. Guvernören invände då att detta inte var möjligt, eftersom skrivaren inte var ren, då han var kristen. Ledaren tillrättavisade därefter guvernören skarpt och gav order om att denne kristen skulle drivas ut från staden. (Ibn Kathīr, Tafsīr al-Qurʾān al-ʿAẓīm, kommentar till Koranen 5:51)


I sin artikel argumenterar Ahmadiyya-muslimen Kashif Virk för att islam faktiskt kan integreras i västliga samhällen, genom att lyfta fram koranverser och tolkningar som påstås förespråka personlig tro och fredlig samexistens. Artikeln representerar en Ahmadiyya-muslimsk röst, en grupp som uppskattningsvis utgör omkring en procent av världens muslimer men som samtidigt ges stort utrymme, om inte allt utrymme, i medier när en positiv och integrationsvänlig bild av islam ska presenteras. Den avgörande frågan är därför inte om islam kan tolkas på ett integrationsvänligt sätt, utan vilken islam som i praktiken har normerande kraft i muslimska traditioner och västerländska samhällen. När en mycket liten, modern och teologiskt omstridd minoritet får fungera som representant för islam i stort uppstår ett allvarligt glapp mellan verklighet och medial framställning.

Redan inledningsvis upprepar Virk att profeten Muhammed distinkt åtskilde sitt religiösa uppdrag från sitt politiska och militära ledarskap, och att Koranen skulle visa att tro är en högt personlig angelägenhet snarare än ett politiskt projekt. Denna tolkning bygger på verser såsom ”Er religion är för er…” som anges som 109:7 och ”Det finns inget tvång i religionen” som anges som 2:257. Det första problemet här är antingen min egen okunskap om eventuella alternativa versnumreringar, eller helt enkelt fel från Virks sida, eftersom de angivna verserna är felciterade, något som dessutom återkommer i texten. Det är möjligt att Ahmadiyya-muslimer använder en annan utgåva eller versnumrering av Koranen, men detta vore i så fall anmärkningsvärt, inte minst eftersom muslimer ofta talar om ”en, oförändrad och evig koran”, trots att det i praktiken finns ett flertal olika koranläsningar och texttraditioner.

Det andra problemet är att sura 109 (al-Kafirun), som handlar om ett avståndstagande från avgudadyrkan, tillkom under en period då Muhammed helt saknade politisk makt. Denna sura är dock inte utformad som en generell doktrin för multireligiös offentlig ekumeni där alla får göra som de vill. Om så vore fallet, hur tar sig denna vers uttryck i samhällen där någon talar nedsättande om profeten Muhammed? Eller i situationer där någon protesterar genom att bränna en bok? Hur tillämpas ”din religion för dig, min religion för mig” i de samhällen och bland de muslimer som anser att apostasi ska bestraffas med döden? 

Tanken om integration blir extra intressant när Koranen och dess klassiska kommentarer faktiskt säger något som går rakt emot hela integrationsidén.

Vi läser i koranen: ”Ta inte judarna och de kristna till era vänner och beskyddare. De är endast vänner och beskyddare för varandra. Och den av er som vänder sig till dem (för vänskap) är en av dem.” (5:51) 



Virk kanske inte delar en textnära tolkning av denna vers, men Ibn Kathir och al-Jalalayn, etablerade auktoriteter inom islam, som miljontals muslimer världen över faktiskt ser upp till och respekterar, skriver bland annat:


”Allah förbjuder Sina troende tjänare att ha judar och kristna som vänner, eftersom de är islams och dess folks fiender - må Allah förbanna dem.”


Al-Jalalayn formulerar det så här:

”O ni som tror, ta inte judar och kristna till beskyddare, genom att knyta er till dem eller visa dem tillgivenhet; de är beskyddare för varandra, förenade i otro.”

Likaledes citeras 2:256 (Virk skriver 2:257), ”Det finns inget tvång i religionen”. Men detta tvärsäkra påstående att islam per definition skulle skydda total personlig frihet är missvisande. Ibn Kathir kommenterar den här versen, och beskriver hur vissa menar att den gäller Bokens folk (judar och kristna), under förutsättning att de betalar jizya (en skatt som icke-muslimer betalar för sin rätt att leva kvar i sin religion under muslimskt styre.) Andra menade i stället att versen anses vara upphävd av de så kallade stridsverserna och tillämpas därför inte längre, och att alla folk måste uppmanas att träda in i den rätta religionen – alltså islam. Om någon vägrar att träda in i den och varken underkastar sig eller betalar jizya, ska han bekämpas tills han dödas. (Denna del av Ibn Kathirs tafsīr är dock ofta utelämnad på muslimska hemsidor, vilket gör att man behöver konsultera tryckta utgåvor eller arabiskspråkiga källor för att ta del av texten i sin helhet.)

Återigen, Kashif tillhör den grupp av muslimer som redan nämnts ofta ges stort utrymme i media men som samtidigt utgör endast omkring en procent av världens muslimer och representerar framför allt inte den typ av islam som dominerar i stora delar av väst. Anledningen är att Ahmadiyya-muslimer betraktas som teologiskt liberala och i många fall inte ens erkänns som muslimer av större och mer inflytelserika muslimska grupper. Men ungefär 90 % av världens muslimer anses vara sunniter, vilka ser till exempel Ibn Kathir som en av de mest auktoritativa klassiska lärda.

Innan man därför går vidare till frågan om hur ”islam kan integreras i väst” måste man först bemöta det grundläggande problemet att Kashifs religionsförståelse tillhör en mycket liten minoritet som till stor del redan är integrerad, just därför att den bygger på en långtgående modern och lättsam tolkning av islam som kom upp först på slutet av 1800-talet. Samtidigt är Ahmadiyya-muslimer den muslimska grupp som i dag utsätts för omfattande förföljelse från andra, betydligt större muslimska grupper, något som sällan uppmärksammas i medier. 

Man talar alltså om islam och muslimer, när man i praktiken syftar på en ytterst liten, förföljd och av de flesta muslimer ifrågasatt grupp. Man målar med samma breda borste som man anklagar den så kallade extremhögern att göra. Resultatet blir att integrationsdebatten förs på falska premisser. Man diskuterar islam som den önskas förstås, inte som den faktiskt har förståtts, lärts och tillämpats av majoriteten av muslimer genom historien och än idag. Detta leder till en oundviklig slutsats - att den islam som är normativ för majoriteten av världens muslimer faktiskt inte kan integreras i väst.

- Philip Immanuel